mah, förlåt för onödigt många inlägg.
men, jag läste dikter jag skrivit.
det är en som känns extra mycket,
den kanske inte är världens bästa men,
en jag verkligen minns innebörden i!


Jag drömde inatt.
En dröm om livet.

En dröm om kärleken.

En dröm om ingenting?

Vaknar upp.
Märker att allting bara var en dröm.
Vill gråta.
Vill skrika.

Känns som om drömmarna svek mig.
sket i mig.
Förnedrade mig inför allt bra i mitt liv.

Fick mig att bryta ihop.
Vilja sticka ifrån allting.
Somna om,
fortsätta drömma.


Det va en dröm jag drömde för över ett år sedan nu men fortfarande minns.
Jag och nån kompis,
kommer inte ihåg vem det var >.<,
skulle rymma.
sticka ifrån allt!

Vi hade packat och skulle dra när alla sov vid typ 4 tiden.
Vart vi skulle, det vet jag inte.
Vi kom på mer och mer saker vi glömt så vi fick springa runt ett tag och leta fram grejer.
Sen tillsist skulle vi dra,
det hade börjat ljusna ute.
Men så kom vi på att vi skulle ha med oss mat.
Så vi fixade det.

Tillsluuuuut va vi klara och påväg ner för min trappa till dörren.
Men då var klockan redan 7 och morgon.
mamma och pappa hade börjat vakna,
så det va bara att ställa i hela skiten!

Sen vaknade jag.

Jag tror jag aldrig har varit mer besviken än vad jag var efter den drömmen!
att det inte var på riktigt,
att jag vaknade upp som vanligt i min säng,
utan några som helst planer på att sticka.

den morgonen var jag riktigt ledsen!